Klotter
är allas eller ingen konst. Ingen kan inte göra klotter.
Klotter
kan vara första fröet för all kreativitet, rätten att höras och
få synas som människa, eller ett sätt att fördriva sin tid och
att fylla blocket under meninglösa föreläsningar. Hur pratar vi om
klotter idag? Är teflonklottrets tid förbi? Skapar klottret på
väggar och toaletter otrygghet och mobbing? Eller är den en
tillgång som höjer den kulturella kvalitén men också priset i
vissa kvarter?
1968
fanns ett klotterplank på Sergels Torg som målades vitt varje
morgon för att stå redo för medborgarnas utryck. Hur klottrar vi
idag? Finns det ens en möjlighet att uttrycka sig genom klotter på
offentliga platser? I slutändan är rätten till det offentliga
rummet en fråga om demokrati. Ska vi ta makten över gatan,
demokratin och rätten att var en medborgare? Eller är kontrollen
över fasaden okej och det är HM affischer dom kommer gräva upp
efter oss om tusen år?